All denna väntan
I Coronatider påverkas vi på olika sätt och vis. Vården arbetar för fullt och det innebär att viss vård får vänta. I april var det dags för den tredje inseminationen. För att få komma ner till Skåne, behövde vi sitta i karantän i ca en vecka, för att vara säkra på att inte ta med oss någon corona från Göteborg, sagt och gjort. Vi tog med oss jobb och plugg till svärföräldrarnas sommarställe utanför Båstad, vilket var så mysigt och vi klagade inte mycket på att få bo granne med havet under några dagar. När det väl var dags att ta sig till Malmö för ultraljud var det bara Malin som fick komma, så jag stannade kvar. Detta var någonting jag kom att ångra. På ultraljudet visade det sig att Malin hade fått en cysta, som gjorde att vårt försök fick skjutas på. När de flesta hör cysta så tänker en typ det värsta, cancer. Malin som har fullproppad med hormoner var kanske inte i sitt bästa skick att ta in vad det faktiskt rörde sig om, det blev jobbigt för henne. När hon ringde mig och berättade tyckte jag så synd om henne och ville bara vara hos henne. Men hon tog sig till mig och vi kunde prata om det hela.
Tydligen får livmodersbärare cystor då och då, ofta utan att en märker det och det är ingen fara, de blöder ofta ut med mens utan att en behöver göra något åt det. Så var det denna gången med. En teori är att ett ägg hade befruktats och blivit en gulkropp, men efter detta stannat upp och istället för att bli ett foster, istället en cysta. Detta kändes ändå hoppfullt för det hade ju inneburit att äggen ändå befruktats! Det som blev mest jobbigt var att vi skulle få vänta ytterligare en månad till nästa försök.
I maj skulle nästa insemination ske, denna gången fick vi dock till oss att vi inte fick komma ner på samma sätt som förra gången, på grund av Corona. Detta kändes superjobbigt. Särskilt eftersom vi visste att det snart vankades sommarstängning också och vi började fundera på andra lösningar som exempelvis privata mottagningar. Vi ville att det skulle ske nu, nu, nu!
I mars 2018 ställde vi oss i kö i Göteborg. Vi blev lite nyfikna och kontaktade dem för att de vart i kön vi befann oss. Till svar fick vi att de precis tänkt höra av sig till oss för att vi var framme i kön! Vi blev så glada och lättade bara av tanken på att inte behöva åka ner till Malmö så ofta, och även att vi kanske kunde fortsätta snabbare där än hur det hade blivit om vi var kvar i Malmö. Det sistnämnda stämde kanske inte helt och hållet, men vi lade i alla fall planera på att vända oss till privat mottagning på hyllan. Dock (!) behövde vi göra om allt. Alltså nybesök hos läkare och göra ny lämplighetsprövning vilket gjorde att tid för insemination drog ut på tiden. Som tur var fick vi träffa läkare redan i juni. Allt såg bra ut, vi berättade om vår resa som redan gjorts och att Malin har hormonstimulerats inför tidigare inseminationer. Detta reagerade läkaren på och berättade att de inte gör på samma vis utan de kör på naturlig cykel. Men anledning av att Malin nu var van vid hormonbehandling och att våra två första försök inte tog så kom vi fram till att IVF var det bästa alternativet för oss. Vi hade redan innan diskuterat detta, jag och Malin, att om alternativet kom, hur vi skulle göra. Vi visste ju att det är större chans vid IVF men att vi då skulle behöva byta våra 4 återstående inseminationer mot 2 IVF och det kändes värt det. Så vi blev lättade över att vi faktiskt fick denna möjligheten och nu var det ”bara” kuratorsamtal kvar. Läkaren berättade att det skulle dröja till minst augusti, då att kuratorerna hade hamnat efter, så vi tackade och hoppades på att en kallelse skulle komma.
Augusti gick, inget brev kom. I början på september kontaktade Malin RMC i Göteborg för att kolla läget och till svar fick vi att ett kuratorsamtal väntar oss i slutet på september. Så här är vi nu, lättade och förväntansfulla, äntligen sätter vi igång igen.
Ta hand om er, så hörs vi snart igen!
Allt gott, Polly